Metsä Group
Torvmarkernas produktion upp med nya anvisningar Iståndsättningsdikning är ett traditionellt sätt att sköta om torvmarker. Enligt färska forskningsrön kan det ändå vara en onödig och dyr investering, vilken inte leder till mertillväxt, endast till näringsbelast- ning och utsläpp. Torvmarkernas vattennivå kan ofta regleras också genom lättare metoder.
TEXT Timo Sormunen ILLUSTRATION Berry Creative FOTO Metsä Group
F å av oss kommer att tänka på att inemot en fjärdedel av Finlands skogar växer på tidigare dikade torvmarker. Uttryckt i hektar betyder det cirka 4,5 miljoner hektar skog, främst inom det område som avgrän- sas av Uleåborg- Kuusamo-Imatra-Vasa. Procen- tuellt sett finns den största andelen torvmarker i östra Finland och Österbotten. En betydande del av dessa torvmarker har tagits i skogsbruksanvändning genom dikningar på 1960- och 1970-talen. De har nu nått gallrings- och till stora delar slutavverkningsålder. För närvarande utgör torvmarkerna unge- fär en tredjedel av det hållbara uttaget i land- skapen Norra och Södra Österbotten samt Sata- kunta. Under de närmaste åren ökar denna andel, dvs. torvmarkerna har en stor nationalekonomisk betydelse.
huvudsak binder upp. Om man avverkar alla träd som binder näringsämnen och avdunstar vatten, stiger vattennivån och de frigjorda näringsäm- nena tar sig via dikena ut i våra vattendrag. ”Iståndsättningsdikningen förhöjda miljöbe- lastning varar i regel cirka tio år. Utsläppen kan dock öka ännu betydligt senare till följd av förny- elseavverkningar som företas i området”, påmin- ner Oijala. Bra att tänka efter Vad ska man då ta sig till, om man äger vatten- mättade torvmarker, vars trädbestånd inte växer ordentligt, dikena ser ut att vara i behov av rens- ning eller beståndet är i akut behov av gallring och kanske slutavverkning? Oijalas första råd är att man ska tänka efter ordentligt. ”Tidigare var rensning av diken en rutinåtgärd liksom slybekämpning och man utförde ofta arbetena för säkerhets skull. Nu kan det vara en dyr felinvestering som inte ens för- bättrar skogens tillväxt”, betonar han. Det väsentliga är att fundera på åtgärder som leder till att man kan hålla vattennivån på en lämplig höjd med beaktande av beståndets till- växt och utsläpp. Ett bestånd i bra skick och vid god tillväxt behöver allt mera vatten då det växer. Ofta är bestånden ändå i dåligt skick på torvmar- ker även om det finns mycket kväve i torven. Det beror på att det råder brist på fosfor och kalium. ”Beståndet växer inte på grund av näringsäm- nesobalansen, inte ens fast vattenhushållningen skulle vara i skick. Därför hjälper inte heller iståndsättningsdikning i dylika situationer. Trä- den växer ändå lika dåligt.” Mertillväxt med gödsling En välfungerande medicin är gödsling med trä- aska som innehåller fosfor och kalium, vilket ger beståndet en mertillväxt för årtionden. Växande och törstiga träd sköter ofta i tillräcklig grad om vattenhushållningen utan iståndsättningsdik- ning. Det lönar sig också att fundera på om det skulle vara vettigare att tillämpa kalhyggesfrihet eller höggallring i stället för konventionell slutav- verkning. Oberoende av metod lönar det sig alltid på torvmarker att utnyttja den utvecklingsdugliga underväxten. ”Om förnyelsen utförs som kalavverkning, inleds balansgången från början, då de vatten- förbrukande träden är borta. Dessutom har man plantskogsröjning och -skötselarbeten framför sig
DIKETS BREDD 140 CM
DIKETS DJUP 70 CM
Utsläpp och näringsämnesutsläpp dikningens avigsida
Regelbunden rensning av diken är en skötselåt- gärd som har varit i bruk under årtionden. Målet har varit att hålla vattennivån tillräckligt låg för att träden ska växa. I regel har man iståndsatt dikena senast efter slutavverkning, före plante- ring. Detta arbete har gett resultat: det hållbara vir- kesuttaget i Finland har ökat med 15 miljoner kubikmeter per år tack vare dikningarna. Forskningen har dock tagit fram medaljens avigsida. En alltför effektiv torrläggning – i prak- tiken alltså dikning – kan öka torvmarkernas utsläpp av näringsämnen och växthusgaser och kullkasta hela skogens kolbalans. Metsä Groups skogsvårdschef Teppo Oijala konstaterar att risken för en näringsämnespuls är störst just i fråga om iståndsättningsdikningar som man tillsvidare har utfört främst på basen av gammal information och för att traditionerna för- pliktar. ”Enligt forskningsresultaten är cirka 30–40 centimeter under torvmarksytan en lämplig vat- tennivå. Då är merparten av trädens rötter ovan- för vattennivån och vattnet hindrar inte tillväx- ten”, säger Oijala. Iståndsättning av diken kan sänka vattennivån betydligt mera än så, varvid trädbeståndet inte har någon mera nytta av den. Torvmarken börjar bara sönderfalla snabbare då den torrläggs, vilket leder till koldioxidutsläpp. Då torven sönderfaller, frigörs också närings- ämnen som trädbeståndet och andra växter i
och på bördiga torvmarker finns det tillräckligt av den varan”, påminner Oijala. Kanthuggning är en metod inom det kal- hyggesfria skogsbruket. Det innebär att skogen avverkas i remsor, varvid vattenbalansen inte rub- bas alltför mycket. Man kan lämna gammal skog mellan remsorna, varvid den kan sörja för den naturliga förnyelsen av remsorna. Man kan också förnya remsorna genom odling. Vid höggallring förlänger man skogens omloppstid genom att plocka av de största stam- marna och lämna mindre träd av god kvalitet att växa. ”Till det kalhyggesfria skogsbrukets förde- lar på torvmarkerna hör mindre utsläpp och En lämplig vattennivå är cirka 30–40 centimeter under torvmarksytan. Då är merparten av trädens rötter ovanför vattennivån och vattnet hindrar inte tillväxten.
8 | skogsextra
Powered by FlippingBook