2/25
METSÄ GROUPS SKOGSEXTRA
Det regenerativa skogsbruket innebär en stor förändring och förhoppningsvis blir det mainstream inom skogssektorn, säger Ilkka Hämälä.
Arbetet är slutfört
Metsä Group har under ledning av koncernchef Ilkka Hämälä fört skogsvården i en mer ekologisk riktning, någonting som han själv ser som en viktig prestation. Historian av linjedragningar sträcker sig långt tillbaka, ända till Hämäläs barndom.
TEXT ILKKA LUUKKONEN FOTO SEPPO SAMULI
I lkka Hämälä föddes i en ingenjörsfamilj i Uleåborg och bodde som barn granne till Oulu Oy:s massafabrik. Bara lite längre bort låg Toppila Oy:s massafabrik. Någon av dem luktade alltid illa. Dessutom fanns Typpi Oy:s gödselfabrik i närheten, däri- från tjock rök bolmade ut ur skorstenen. ”Ungefär den färgen”, säger Hämälä och pekar på en grön penna som ligger på bordet. Uleåborg var en miljökatastrof, minns han. Tal- larna hade dött fyra meter ner från toppen och havet stank. Fisken från Uleåborgsvattnen smakade fabrik. “Min far och jag gick för att köpa fisk från torget i Uleåborg. Köpmannen skar en liten bit av fiskstjär- ten med en kniv och smakade på den framför kun- den för att testa om den smakar som avloppsvatten från massafabriken. Om den hade fångats från vatt- nen nära Uleåborg var den nämligen oätlig.” Hämälä berättar att han upplevde miljöångest i ung ålder, precis som många ungdomar idag. Ändå, eller kanske just därför, började han studera massa- och pappersteknik i Otnäs. Under hela hans karriär har man inom skogsin- dustrin funderat på hur man kan minska miljöpå- verkan. En viktig förändring skedde när Ahlström i början av 1970-talet byggde den första massafa- briken i världen som samlade upp de illaluktande gaserna. Andra företag följde snart efter. Också vattenskyddet började förbättras när man i anslutning till fabrikerna byggde aktivslamanlägg- ningar, där bakterier bryter ner organiska fören- ingar i avloppsvattnet. Den första anlades år 1985 vid massafabriken i Äänekoski, där fabriken och lokal- befolkningen länge hade grälat om vattenskyddet. En aktivslamanläggning byggdes också vid Jout- seno massafabrik, där Hämälä arbetade som forsk- ningsingenjör i slutet av 1980-talet. Han påpekar att
anläggningen också krävde förändringar i driften av själva fabriken. “Den biologiska process som slamanläggningen baserar sig på kräver att massafabrikens kemiska processer körs noggrant. För om det uppstår extrema utsläpp, dör den biologiska processen. Anlägg- ningen kräver att belastningen från fabriken hålls inom rimliga gränser.” Under sina år i Joutseno kom Hämälä för första gången i kontakt med miljöaktivister. Användningen av gasformigt klor vid massa- blekningen var problematisk eftersom det uppstår dioxin i processen, och dioxin orsakar cancer. Det här gjorde att skogsindustrin utvecklade metoder som inte krävde klor. I Joutseno övergavs klor 1991 och företagets produkt kallades Ekopine. Miljöorganisationen Greenpeace tyckte att det handlade om gröntvätt. Fyra aktivister körde med en båt till stranden av massafabriken med en meter- hög grön anka av tyg – organisationen ansåg Ekopi- nes miljövänlighet vara en ”anka”, dvs. ett felaktigt påstående. Hämälä tog emot aktivisterna, men de valde att i stället klättra upp på reningsverket. Reningsverket har en luftningsanläggning där elmotorer driver stora rotorer, som i sin tur blåser in luft i avloppsvattnet. Strukturen är öppen för att luf- ten skall kunna flöda fritt. Avloppsvattnet bubblar kraftigt av luftflödet och stänket flyger omkring. Det finns såpa i vattnet, vilket gör att ytorna blir hala. Han såg med skräck när aktivister klättrade upp på anläggningen medan stora rotorer rör sig under dem i snabb takt. ”Jag skrek att ni måste komma ner, ni kommer att dö om ni faller.” Hans ord hade ingen effekt. Efter att besökarna hade visat upp sina protestlakan uppe på renings- verket för fotograferna, klättrade de ned på eget
initiativ. Ingen blev skadad, men Hämälä minns fortfarande situationen med förskräckelse. ”I efterhand tänkte jag att jag definitivt borde ha slagit på nödbrytaren och stoppat anläggningen.” GENOM ÅREN har miljöorganisationerna blivit bekanta för Hämälä. Synpunkterna ligger ibland långt ifrån varandra, men ibland förvånansvärt nära. Han tror att det delvis är tack vare de här organisationernas arbete som skogsindustrin har minskat sina utsläpp och ändrat sina skogsvårds- metoder. ”Jag är rädd för att om det inte hade funnits någon yttre press, skulle det inte heller ha skett någon förändring.” Under det här millenniet har fokus legat på att bevara skogens biologiska mångfald och bereda sig för klimatförändringar. Redan på 1990-talet inrät- tades certifieringssystem för skog, till en början för att förhindra att tropisk regnskog konverterades till plantageskogar. Senare har certifieringssystemen anpassats till det nordliga skogsbruket. Plantager påminner om intensivt jordbruk: trä- den fälls, avverkningsområdet behandlas med gif- ter och en ny generation drivs upp innan de skadliga organismerna hinner komma tillbaka. Då finns det inget kvar av den naturliga ekologin, medan 70 pro- cent av den finns kvar i de finländska ekonomiskog- arna, enligt en uppskattning gjord av Metsä Group. Också den här siffran har Hämälä strävat till att förbättra under sin tid som koncernchef. För två år sedan presenterade Metsä Group principerna för regenerativt skogsbruk, vars grundtanke är att sam- tidigt som skogarna utnyttjas ekonomiskt, förbätt- ras också skogarnas ekologiska tillstånd. De här principerna tillämpas nu i prakti- ken i form av skogsvårdsmodellen Metsä Group Plus. Modellen innebär att man lämnar fler
7
Powered by FlippingBook